Snö och döden
Det är snöstorm ute, det stormar så man nästan inte kommer fram. Men jag är frisk och lever.
Jag sover inte så mycket för barnen hostar hela nätterna, och det skulle vara skönt att göra lyxiga saker bara med sambon, och resa iväg med barnen..... men inte just nu.
I-landsproblem, för jag får ju vara frisk och leva.
Ett ständigt dilemma där jag är tacksam för så mycket men ändå får dåligt samvete att glädjas åt livet samtidigt som jag sörjer min mamma. Som för övrigt lever och andas men inte har sitt liv kvar längre. Att ligga i soffan och knappt äta, sova eller prata är inget liv. Att ständigt bli frustrerad över att inte kunna kontrollera sina tankar, sin kropp och sin ångest är inget liv. Förvisso har hon möjligheten att träffa sina barn och barnbarn och resten av familjen, men bara att se dem. För ut och göra saker kan hon inte. För bära barnbarnen är uteslutet när man inte har muskler kvar i kroppen.
Igår ringde jag inte henne, blev så sent. Nu borde jag när dottern sover, men kommer hon att orka prata? Eller bara vara tyst som i häromdagen och ändå fick jag inte lägga på? Eller prata om stora hjärtumörer som inte finns som hon gjorde i förrgår? Eller faktiskt prata om mat som hon pratade om länge sist?
Ja man kan aldrig veta, men på något sätt är man alltid orolig för att ringa.... skräckblandad förtjusning.... fast man får verkligen passa på nu när man ändå kan ringa, vad jag förstått så har de inga telefoner i himlen. Synd.
Passar på att lyssna på "Stanna kvar", texten är så underbar. Musik är min terapi, det hjälper!
"..... Vem, vem ger mig svar när jag är rädd och ensam kvar? När det är kallt och när jag saknar dig som mest? Kan ingen få mig att förstå? Vem ger mig mod att lämna sorgen från igår. Lämnar du mig kommer jag aldrig hitta rätt, så lova mig att stanna kvar. "
Jag sover inte så mycket för barnen hostar hela nätterna, och det skulle vara skönt att göra lyxiga saker bara med sambon, och resa iväg med barnen..... men inte just nu.
I-landsproblem, för jag får ju vara frisk och leva.
Ett ständigt dilemma där jag är tacksam för så mycket men ändå får dåligt samvete att glädjas åt livet samtidigt som jag sörjer min mamma. Som för övrigt lever och andas men inte har sitt liv kvar längre. Att ligga i soffan och knappt äta, sova eller prata är inget liv. Att ständigt bli frustrerad över att inte kunna kontrollera sina tankar, sin kropp och sin ångest är inget liv. Förvisso har hon möjligheten att träffa sina barn och barnbarn och resten av familjen, men bara att se dem. För ut och göra saker kan hon inte. För bära barnbarnen är uteslutet när man inte har muskler kvar i kroppen.
Igår ringde jag inte henne, blev så sent. Nu borde jag när dottern sover, men kommer hon att orka prata? Eller bara vara tyst som i häromdagen och ändå fick jag inte lägga på? Eller prata om stora hjärtumörer som inte finns som hon gjorde i förrgår? Eller faktiskt prata om mat som hon pratade om länge sist?
Ja man kan aldrig veta, men på något sätt är man alltid orolig för att ringa.... skräckblandad förtjusning.... fast man får verkligen passa på nu när man ändå kan ringa, vad jag förstått så har de inga telefoner i himlen. Synd.
Passar på att lyssna på "Stanna kvar", texten är så underbar. Musik är min terapi, det hjälper!
"..... Vem, vem ger mig svar när jag är rädd och ensam kvar? När det är kallt och när jag saknar dig som mest? Kan ingen få mig att förstå? Vem ger mig mod att lämna sorgen från igår. Lämnar du mig kommer jag aldrig hitta rätt, så lova mig att stanna kvar. "
Kommentarer
Trackback
