Samma Himmel

Julen har präglats av trötthet, familjestunder, julmat, och kräksjuka. Alla andra utom sonen och jag var sjuka.
Särskilt jobbigt var det för mamma, att inte kunna gå själv till toaletten, att inte kunna böja sig framåt, att inte kunna resa sig från toalettstolen utan hjälp och sen vara magsjuk är ju ingen höjdare.

Att behöva ha sällskap när man kräks, att ha någon som torkar upp allt, fixar och bär en till soffan känns ju inte så kul.

Att behöva kräkas och ha diarré när man inte har krafter eller knappt någon mat i kroppen måste vara fruktansvärt! När en människa redan är så trött och så blir man sjuk..... tur att du redan mår bättre lilla mamma.

Vi är hemma och vilar oss både fysiskt och psykiskt, och det behövs verkligen. Jag mår så mycket bättre när jag får vila mig från mamma, sen kan jag ta hand om henne igen.. nästa vecka är det dags för sjukhusbesök och jag har lovat att följa med och köra rullstolen åt henne, men hur kör man rullstol och barnvagn samtidigt??? Tipsa gärna ;)

Dags att mysa med familjen,
 ta hand om er, kram!!

Så nära, men ändå så långt borta.
Andas, och lever.
Lyssnar, och hör. Tror jag.
Skrattar och gråter.
Somnar mitt i meningarna, trött så trött.
Lilla mamma.
Julen kommer aldrig bli som förut. Kommer att sakna dem!

Det gjorde ont i hjärtat att tala med din sjuksköterska, sanningen gör ofta ont.
Fast ändå var det skönt, det är inte bara jag som ser. Som ser att din kropp inte orkar länge till.
Vila i mina armar, jag ska ta hand om dig.

Jag har tagit hand om dig idag, jättebra och jättemycket. Nu är jag trött, så trött.
Så många tankar, så lite kraft. Jävla skitsjukdom från helvetet som tar min mamma!!!


Ville bara önska er alla en God Jul innan jag går och lägger mig så att jag orkar i morgon också.....

Carpe Diem!

Morgonens första samtal bredvid varann i soffan, mamma är dåsig/jättetrött och darrar och är blekare än någonsin:


"Hej mamma"
"Hej"
"Hur känns det idag?"
"...mmm...."
"Känns det som det varit lite sämre senaste veckan?"
....(3min tystnad) Jag..... jag vet inte om det känts sämre....
(Jag drar upp mamma i soffan till sittande ställning, vilket projekt)

...vi småpratar lite om någon som ringt, frukost osv...

Hon vill ta sin medicin, 2 kortisontabletter som läggs i vatten, och en annan. Vad hon inte minns är att sambon redan lagt i 2 kortisontabletter i vattnet i morse får jag veta sen. Plus att hon 5min senare kommer att glömma att hon lade i de 2 tabletter själv. Så hon påstår att hon inte gjort det.

"Hemsjukvården kommer idag och fyller på medicin till dig mamma"
"Jag visste inte att de kommer"
"Det blev bestämt så igår istället för att sambon ska åka dit och hämta dem"
"Mmmhhmm.."
"Tycker du inte om att de kommer?"
"Nej"
"Varför inte?"
....inget svar...
"För att du är rädd för att de ska ta dig till sjukhuset?"
"Mmm"
"Och dit vill du inte?"
"Nej"
"Varför känns det så hemskt att åka dit?"
....inget svar...
"Är du rädd för att inte få åka hem igen?"
"....nej....det beror på vilket sjukhus....mmm. Sambon förstår inte.... att man kan bara somna in. När man har cancer så kan man somna och dö."
"Känns det så hemskt, att somna?"
" Nej men det är klart att det känns hemskt att dö. Jag har ju alla här, jag har barn, jag har barnbarn...... jag är för ung för att dö.... men jag ger inte upp, inte än. Jag har sagt att jag aldrig slutar kämpa, jag kämpar..."

Där sitter vi och håller varann i handen medans sonen leker bredvid. Som tur är har jag lovat att göra mannagrynsgröt till mamma så jag kan försvinna ut i köket med mina tårar en stund.







Så jäkla deppigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ännu ett "vanligt" samtal med mamma.



"Hallå"
"Hej mamma, är du vaken?"
"Ja"
"Vad bra"
"Ja"
" Är din man vaken"
"Ja"
"Vi kommer ikväll, sonen och jag, med tåg"
"Ja....."
"Och de andra kommer på torsdag"
"Jaha......? Jag hör inte"
"Mamma hör du mig?"
"Ja..... ja? Jag hör inte."
"Får jag prata med din man lite?"
"Nu?"
"Ja gärna"
"Det går inte, han ska hämta mig. Hämta mig snart. Till jobbet"
"Menar du sjukhuset?"
"Nej inte till jobbet.... till...... mmm"
"Men mamma, vi kommer klockan åtta ikväll. Kommer du ihåg det?"
"Mmm..jag....vi kan höras......öhh...."
"Jag ringer ikväll mamma"
"Ok.....mmm... hejdå"
"Hejdå!"


Om budskapet gick fram?
Ingen aning :(

då kommer vi!

I eftermiddag hoppar sonen och jag på tåget och kommer och tar hand om dig lite.
Och om sonen fick bestämma så skulle vi åka Chuggington-tåg, men SJ är ju nästan lika kul... eller?!




Med packar vi med oss lite kläder, leksaker och böcker. Inga nappar. För stora killar har ju inte napp. Bra jobbat.


En sak är lite skum bara, på SJ får barn under 5 år betala 5kr, nej nuförtiden 10kr, när de åker med en vuxen. Men alla gånger vi åkt tillsammans så har vi aldrig fått sittplats bredvid varann. Kunde ju vara lite skönt ibland kanske, men inte så kul för den som får umgås med min son i 3h. Hur tänkte de nu?



Ha en skön dag allihop och ta hand om er och varandra!

Kärlek
är fantastiskt, underbart, vackert, ja en hel rikedom helt enkelt!!

Men man kan inte överleva enbart på kärlek.
Man behöver mat och vatten också. Även om man är så trött, så trött.
Så ät och drick nu lilla mamma!!


I morgon får du lite nytt blod och vi får hoppas att den gör dig lite piggare igen!

 Igår fick sonen välja napp eller tåg från leksaksaffären.
Han valde tåg, så napparna slog vi in i ett paket till tomten. Han var nöjd med sitt val, men när det var sovdags blev det svårt.........
"Jag ha min napp mamma"  Nä du har ju gett dem till tomten.  Han låg en lång stund.....
"Jag ha syrrans napp mamma"  Ah, smart kära son men tyvärr, du får klara dig.
Så han somnar utan napp, och det går bra.

Så fort han vaknar är tåget bäst, så han känner sig nöjd med sitt val. :) Mammas duktiga kille!

...är att jag vaknat utan ögoninflammation.

För när man har ett barn som har det så är man ganska säker på att man själv får det, särskilt när barnet är i krypåldern. Som ett brev på posten, en räkning, man vet att det bara är en tidsfråga innan det kommer....
Men det kom inte idag i alla fall, så då får man känna sig lycklig för bara en sådan säk.....

visst är det härligt?!

....som vänder ut och in på min mage är "vet du....". På något sätt säger min magkänsla mig att det betyder dåliga nyheter. Ofta har jag rätt, inte alltid, men ofta. Samma sak hände igår. Man pratar med en när och kär, tänker att samtalet lider mot sitt slut, och då.... "vet du..." och tiden stannar. Jag lyssnar, förbereder mig på en miljontals sekund och så får man höra något man inte vill höra. Jag vet, det finns så mycket vackra och fina stunder och nyheter men man känner på sig när man inte vill höra något, har ni varit med om det??

I alla fall, jag fick lyssna på en lite orolig släkting och även om jag tror och hoppas att den oron är obefogad så är det ändå lite tufft. För det finns inga garantier, det händer inte bara alla andra, det händer även människor som betyder något för oss. Världen är orättvis. Det enda man kan göra är att njuta av sin tid på jorden och det tänker jag extra mycket på på kvällen, jag älskar att natta mina barn, ligga bredvid dem, sörja att mormor inte någonsin får natta dem mer men glädjas åt att vi har varandra. Jag hoppas att trots alla duster och diskussioner vi haft på dagen så somnar de trygga och starka. Och de vet att mamma älskar dem, att jag finns där genom hela natten om de känner sig ensamma. Låter säkert lite märkligt, men i min situation så tänker man så. Känner så.

Så njut av livet kära vänner!

Om mammor var blommor skulle jag plocka dig!

Jag skulle välja dig med omsorg.
Placera dig i min finaste vas i mitt soligaste fönster.
Ge dig massor av vatten och näring.
Prata och sjunga till dig.
Se dig växa och grönska.

Jag skulle bli glad av att se dig.
Ingen annan blomma vore så fin som du.



Du är min blomma mamma.
Det jag kan göra för dig är att ge dig sol och kärlek,
vätska och näring.
Sjunga och prata till dig.
Men även om jag gör alla dessa saker så vissnar du bort.
Från mig.
Från alla.

Jag blir ändå glad av att se dig.
Ingen annan blomma är så fin som du mamma!