Samma Himmel

Morgonens första samtal bredvid varann i soffan, mamma är dåsig/jättetrött och darrar och är blekare än någonsin:


"Hej mamma"
"Hej"
"Hur känns det idag?"
"...mmm...."
"Känns det som det varit lite sämre senaste veckan?"
....(3min tystnad) Jag..... jag vet inte om det känts sämre....
(Jag drar upp mamma i soffan till sittande ställning, vilket projekt)

...vi småpratar lite om någon som ringt, frukost osv...

Hon vill ta sin medicin, 2 kortisontabletter som läggs i vatten, och en annan. Vad hon inte minns är att sambon redan lagt i 2 kortisontabletter i vattnet i morse får jag veta sen. Plus att hon 5min senare kommer att glömma att hon lade i de 2 tabletter själv. Så hon påstår att hon inte gjort det.

"Hemsjukvården kommer idag och fyller på medicin till dig mamma"
"Jag visste inte att de kommer"
"Det blev bestämt så igår istället för att sambon ska åka dit och hämta dem"
"Mmmhhmm.."
"Tycker du inte om att de kommer?"
"Nej"
"Varför inte?"
....inget svar...
"För att du är rädd för att de ska ta dig till sjukhuset?"
"Mmm"
"Och dit vill du inte?"
"Nej"
"Varför känns det så hemskt att åka dit?"
....inget svar...
"Är du rädd för att inte få åka hem igen?"
"....nej....det beror på vilket sjukhus....mmm. Sambon förstår inte.... att man kan bara somna in. När man har cancer så kan man somna och dö."
"Känns det så hemskt, att somna?"
" Nej men det är klart att det känns hemskt att dö. Jag har ju alla här, jag har barn, jag har barnbarn...... jag är för ung för att dö.... men jag ger inte upp, inte än. Jag har sagt att jag aldrig slutar kämpa, jag kämpar..."

Där sitter vi och håller varann i handen medans sonen leker bredvid. Som tur är har jag lovat att göra mannagrynsgröt till mamma så jag kan försvinna ut i köket med mina tårar en stund.







Så jäkla deppigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!